Fanny Lidman

"Ibland mår jag inte så bra"

Hej mina babys!

Jag måste ta en paus från er. Har bloggat i nio år och kan inte säga att jag varit er trogen alltid men nu säger jag hejdå en sväng, efter detta såklart.

 Jag har fått förlängd sjukskrivning till den 4 Februari. Då blir det 3 månader. Första månaden gick det alldeles utmärkt att vila, förmodligen för jag var så slut. December månad gick allt annat än bra. Tänkte att nu hade jag minsann vilat och var ju glad, så då kan man väl hitta på saker? Trots att min läkare sagt att jag har begynnande utmattningssyndrom, med andra ord nästan vid en utbrändhet. Jag träffade vänner, sov borta, festade vid två tillfällen, lunchade med vänner, var på middagar och gjorde allt annat än att vila. Jag har i efterhand slagit på mig själv för att jag inte tog det lugnt, för då kan jag minsann jobba. Men även klappat på mig själv för att det fan inte är lätt. Om det hade varit enkelt hade jag inte varit i min sits. Hade det varit lätt för mig att göra en sak i taget, sova mycket och vila på dagarna hade jag inte varit sjukskriven för stress från första början. Har levt i 200km/h i två år. Det är klart man inte kan stänga av från ena dagen till den andra och speciellt inte när man är en person som får energi av att göra saker. Jag har förminskat mig själv och speciellt när andra säger "du mååååste vila". MEN JAAAAA. Det är inte så att jag inte VET det. Det är så fint att jag har så många i min närhet som bryr sig så mycket om mig, och det är inte lätt att veta hur man ska vara mot någon som är i min sits, speciellt inte eftersom den är så individuell. SÅ, ett oönskat råd från mig till er, ge inte någon med stressyndrom oönskade råd och uppmaningar. Jag vet inte HUR många som är "experter" på mitt mående och tror sig veta precis vad jag behöver. Det stressar mig, jag känner mig pressad och känner att nu måste jag göra det det det och det för att må bra. Jag får hjälp av min psykoterapeut, läkare och fysioterapeut. TACK, ändå <3 Och de största tacket går till mina vänner som inte pressar mig, låter mig prata utan att avbryta när jag tappar tråden, som påminner mig om saker jag glömmer, som pratar långsamt med mig och som bara finns där när JAG orkar ses. TACK. 

Jag vet inte om jag är ensam om att uppleva detta men de känns som att SÅ många är sjukskriva för stressyndrom eller utmattningssyndrom men man vet så lite om det? Inte förrän jag läste Therese Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra" så lättade mitt samvete över att jag inte kunnat ta det lugnt. Hon blev sjukskriven i tre månader och satte direkt upp en strategi för hur hon skulle göra tiden så effektiv som möjligt, trots att hon blivit sjukskriven för utmattning. Jag kan inte på tusen år jämföra min sits med hennes men jag kände igen mig i så mycket. Läste ut boken på två kvällar. Tips till er alla. Sjukskriven eller inte så ger den förståelse för den sits många är i idag. 

Det är svårt att se hur jag mår för utomstående. Jag är glad, som alltid. Så jag förstår att det inte är så enkelt. Och tro mig, jag önskar själv att mitt tillstånd var mer konkret. Vissa dagar efter en aktivitet sover jag i fyra timmar, äter middag och sover 14 timmar till. Andra nätter kan jag inte somna förrän 4 på morgonen och sen vakna pigg vid 9. Vissa dagar kan jag ha andningssvårigheter & känna varenda hjärtslag från det jag vaknar tills jag somnar, medan andra dagar känner jag mig "frisk". 

Sjukskrivningen är det mest konkreta jag har över mitt mående. "Stressigt arbete i 2 år. Insjuknat i panikanfall i början på nov. Sökt vårdcentral för arbetsrelaterad stress. Varit hemma ett par dagar. Åter arbete men ej kunnat jobba. Åter vårdcentral sedan sjukskriven ytterligare." Det kändes som jag var på vårdcentralen varje dag. Till en början fick jag en vecka i taget, som sen blev 2 och nu en månad åt gången. "Trött, desorienterad, svårt att hålla röd tråd, information måste upprepas. I anamnes tilltagande panikattacker med hjärtklappning, dyspné, huvudvärk, halsbränna och kontrollförlust, ca 10 ggr per dag. Uppger sömnsvårigheter och minnesproblem." Och sen samtidigt har man mage att sitta och ge sig själv skuldkänslor för att man inte klarar av att vila. Inte konstigt. Vårdcentralen igen. "Patienten har varit hemma flera veckor. Fortsatta symptom. Mycket trött. Sover flera timmar efter aktivitet". Senaste samtalet med min psykoterapeut var jag så frustrerad. Jag kan inte sätta ord på hur jag mår. Vanligtvis är jag expert på mig själv och mina känslor. Jag bad om hjälp. HUR tar man det lugnt, kommer ner i varv och hur klarar man av att inte göra saker. Så sant som det var sagt så finns det ingen enkel väg och ingen genväg heller för den delen. Vi la tillsammans upp en plan där jag planerar varje dag och tar den dagen i taget. Utgå från att säga nej till aktiviteter och sen kanske ändra mig om jag känner för det eller orkar just den dagen. Jag ska träna, i vilken form jag vill. Sovmorgon varje dag. Äta regelbundet. Försöka skapa rutiner. Och så vidare. Är så himla övertygad om att det kommer gå fint men det får ta den tid det tar. Min kropp ska hålla resten av livet ;) Nu ska jag sova, länge! 

@fannylidman ses där, kanske!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas